TD ivf 4

Idag har vi testdag.

SHIT!!! det är POSITIVT....

det är helt galet otroligt. efter 5 år och 2 månader så har vi vårt första PLUS.

Vet inte hur jag ska göra för att hantera mina känslor nu. Det bara bubblar i mig. Samtidigt som jag försöker med all tankekraft jag har att lugna ner mig och tänka på hur otroligt vanligt det är med missfall och att det är flera flera veckor kvar innan man passerat dom mest kritiska veckorna.

Men jag har varit så säker på att det inte har varit någonting. Kan inte fatta detta. I början, då vi fick veta att det blivit en blastocyst så var jag otroligt positiv och tänkte att det kommer gå bra detta. Men sista veckan har alla känningar slutat och jag har varit övertygad om att det inte är någonting.

Skrev brev med en kompis i går och så här skrev jag till henne då:

Själv så har jag slutat ha ont i både tuttar o mage. Har haft lite små blödningar och inväntar nu bara att sluta med progesteron och få mens. Testar i morgon, men är 98% säker att det är negativt. Så nu får vi bara försöka ladda om batterierna och satsa på ett nytt försök.
Måste försöka ta mig ner i vikt nu innan nästa gång, så jag har sagt att jag ska ner 15 kg innan vi får göra en ny omgång iom jag går upp så otroligt mycket varje gång.. Så det blir sommarens nöje
....
Jag är ganska så säker på att jag inte har fel, men jag ska absolut berätta i morgon vad testet sa. Jag har ju aldrig varit gravid, så jag vet inte hur det ska kännas.
....
Jag har också molande ont i magen, men helt klart en menssmärta och inget annat, det är en helt annan känsla än den ömhet man får av progesteronet från början.

jag blödde i lördags, men vi bestämde att jag ändå skulle fortsätta ta folsyran och trombylen o progesteroner och det var ju verkligen tur det.
Nu kommer det några tuffa veckor med massor av humörsvängningar gissar jag. Tron att det kommer gå vägen och pessimismen att det blir missfall. Önskan att det i februari blir en liten bäbis men försök till medvetenhet att det kan bli missfall.

Känner mig som i en bubbla och vet inte hur jag ska hantera detta. Glad, men livrädd att det ska bli missfall.