12 dagar sedan insättningen av vårat lilla embryo.
Känslorna åker berg och dalbana kan jag lova.
Ena stunden är jag övertygad om att det inte är någonting alls, ledsen, arg och förbannad om vart annat. Sen så kan det tvärvända och jag inbillar mig att jag känner mig gravid, och att bara försöka tänka positivt. Googlar och hittar positiva svar på mina oros-frågor.
Det har slutat ömma i brösten för några dagar sedan, vilket är en av anledningarna till att jag känner mig säker på att det inte är någonting.
Men så är jag nått så sjukt trött hela tiden. Bara en liten stund efter jag vaknat känner jag mig trött igen. Det gör att jag känner att det kanske finns hopp ändå. Men samtidigt så stoppar jag i mig progesteron 3 gånger per dag. Och progesteronet är det man blir trött av, så då kan jag skylla på att jag proppar i mig det och då få det till att jag inte är gravid.
Fick i går bruna flytningar och deppade ihop helt. Men så svarade min vän google att det är tydligen vanligt och beror på små blodkärl som bildas på livmodertappen.. Hoppet tändes igen.
Har kramper i magen, ganska så lika mensverk, fast inte ihållande utan det kommer och går. Ångesten tog vid även där. Nä, det är ju mensen som är på väg.. Googlade IGEN.. tydligen så kan man känna det även när man är gravid, för det är livmodern som växer massor just nu och då får man ont, liknande mensverk.. så är gnistan tänd igen.
Så det är väl inte så konstigt att hoppet och tvivlet kastas om vart annat. Ska bli riktigt skönt att snart få veta, så man slipper dessa känslomässiga svängningar hela tiden.
Håller tummarna massor nu..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar