Har pratat med Dr Sol idag.
Vi beslutade att vi ska skjuta på nästa behandling en cykel extra. Jag känner att jag inte har ork att göra nästa behandling nu direkt, för vi håller samtidigt på att bygga ut huset och vi ska resa stommen nu i september. Därför kan det vara bra att det får gå en cykel extra emellan.
Dr Sol tyckte det lät bra, för jag hade en väldigt liten blödning förra gången, så han tyckte det är bra om det får komma igång ordentligt innan vi gör nästa behandling.
Han föreslog att vi ska prova en kortare behandling denna gången. Vilket innebär att man inte tar någon nässpray alls.
På blödningsdag 2-3 så börjar man som vanligt med menopuren och på dag 5 ska jag ta även ytterligare en spruta som kallas typ Orgalutan (eller nått sånt). Man kommer även att spruta i något färre dagar än tidigare.
Sen som vanligt ultraljud och ägglossningssprutor och äggplock och vagitorier.
Men denna metoden går betydligt fortare.
Han säger att det brukar ge lite fler blåsor om man gör denna metoden, men samtidigt så blir det färre då man tar menopur.
Så det blir start 16 dagar efter nästa mens.
Ja jag har garanterat fått missfall nu.
Blöder som en galning. Hinner knappt ta mig från toan innan jag får gå tillbaka igen.
Har egentligen som en kraftig mensverkskänsla, men inget outhärdligt än så länge.
Urs. Det känns inte alls bra detta.
Jag blöder varje dag, inte så mycket, men varenda dag.
Idag har det inte varit så farligt mycket heller, men i kväll är det mer och mycket mörkare än vad det har varit tidigare.
Jag har slutat ha ont i livmodern, jag har inte ont i brösten, jag är inte mer trött än vanligt, jag har inte humörsvängningar (förutom vad gäller förtvivlan/hopp om graviditeten), jag har helt enkelt inga känningar av det som dom pratar om att man ska känna när man är gravid.
Det känns inte som att vi väntar barn, det känns som vi väntar missfall.
Vi har fått tid på ivf-kliniken den 25:e för att göra ett ultraljud. jag är säker på att dom bara kommer att konstatera att det har varit en graviditet, men att den har blivit ett missfall.
Jag var tvungen att testa idag med. Dom billiga testerna idag. Visade plus även idag.
Så varför känner jag mig inte glad? Känner mig fortfarande som i en bubbla. Fast mer som en depressions bubbla. Hur ska jag våga tro på att det är sant. Hur ska jag våga tro på att det kommer gå vägen? Läste på något ställe om en tjej som resonerade som så att bättre vara glad och lycklig så länge hon är gravid och ta smällen om den kommer. Tyckte att det lät mycket klokt. Men varför kan jag inte känna så då? Känner mig egentligen helt tom i huvudet.
Detta är ju vad vi har längtat efter i över 5 år. Första gången det står plus på graviditetstestet. och jag har bara panik. Rädd att det inte ska gå vägen. Rädd att jag hoppas för mycket, rädd att jag ska gå sönder helt om det blir missfall, rädd att det redan har blivit missfall.
Jag blöder lite ljusrosa, tempen hade sjunkit sedan jag slutade tempa för 15 dagar sedan. Den ska fortsätta vara hög under hela graviditeten. Gjorde jag något fel vid tempningen eller är det inget som växer i magen? Kanske bara en blåsa utan växande liv i sig. Det är tydligen väldigt många som blöder i början av en graviditet, så det ska ju vara normalt, så länge man inte blöder rikligt, vilket jag inte gör.
Varför kan jag inte bara sluta fundera och vara glad istället. Känner mig bara stressad och rädd.
Hoppas vi får göra första ultraljudet snart, innan jag blir galen.
Idag har vi testdag.
SHIT!!! det är POSITIVT....
det är helt galet otroligt. efter 5 år och 2 månader så har vi vårt första PLUS.
Vet inte hur jag ska göra för att hantera mina känslor nu. Det bara bubblar i mig. Samtidigt som jag försöker med all tankekraft jag har att lugna ner mig och tänka på hur otroligt vanligt det är med missfall och att det är flera flera veckor kvar innan man passerat dom mest kritiska veckorna.
Men jag har varit så säker på att det inte har varit någonting. Kan inte fatta detta. I början, då vi fick veta att det blivit en blastocyst så var jag otroligt positiv och tänkte att det kommer gå bra detta. Men sista veckan har alla känningar slutat och jag har varit övertygad om att det inte är någonting.
Skrev brev med en kompis i går och så här skrev jag till henne då:
Själv så har jag slutat ha ont i både tuttar o mage. Har haft lite små blödningar och inväntar nu bara att sluta med progesteron och få mens. Testar i morgon, men är 98% säker att det är negativt. Så nu får vi bara försöka ladda om batterierna och satsa på ett nytt försök.
Måste försöka ta mig ner i vikt nu innan nästa gång, så jag har sagt att jag ska ner 15 kg innan vi får göra en ny omgång iom jag går upp så otroligt mycket varje gång.. Så det blir sommarens nöje
....
Jag är ganska så säker på att jag inte har fel, men jag ska absolut berätta i morgon vad testet sa. Jag har ju aldrig varit gravid, så jag vet inte hur det ska kännas.
....
Jag har också molande ont i magen, men helt klart en menssmärta och inget annat, det är en helt annan känsla än den ömhet man får av progesteronet från början.
jag blödde i lördags, men vi bestämde att jag ändå skulle fortsätta ta folsyran och trombylen o progesteroner och det var ju verkligen tur det.
Nu kommer det några tuffa veckor med massor av humörsvängningar gissar jag. Tron att det kommer gå vägen och pessimismen att det blir missfall. Önskan att det i februari blir en liten bäbis men försök till medvetenhet att det kan bli missfall.
Känner mig som i en bubbla och vet inte hur jag ska hantera detta. Glad, men livrädd att det ska bli missfall.
Efter en fruktansvärt lång och nervös natt / morgon, så insåg jag tillslut att ingen från ivf-kliniken skulle ringa.
Så jag gjorde mig i ordning och åkte och hämtade gubben på jobbet.
Vi åkte till IVF-kliniken och fick vänta typ 30 min innan vi fick komma in.
Där var ett embryo som hade nått blastocyst stadiet som dom har återfört till mig. Dom andra 5 ska fortsätta odlas tills i morgon, för ingen av dem hade nått blastocyst ännu. Vi kommer få ett brev längre fram med info hur det har gått för dom andra 5, om något av dem nått blastocyst och har gått att frysa.
Dr Sol tittade i datorn och kollade att det var troligen inte detta ägg som vi skulle ha fått tillbaka om dom hade gjort insättningen på dag 2, så han var nöjd att dom hade gjort en blastocystodling och fått fram det som blev insatt idag.
Sen har jag även fått trombyl tabletter (blodförtunnande) och detta för att få mer blodgenomströmning till livmodern. Blir jag gravid ska jag fortsätta äta dem fram tills några veckor innan förlossningen.
Vi har fått testdatum den 6 juni. Hur jag nu ska klara mig ända tills dess utan att kolla det vet jag inte.
Det känns iaf otroligt skönt att vi fick sätta in ett embryo idag.
Citat från IVF-kliniken i Falun: Vid långtidsodling låter man embryona tillväxa 5-6 dagar innan de återförs, i stället för den hittills vanliga odlingstiden 2-3 dagar. Fördelen är att man då mer exakt kan välja ut det ägg som har störst chans att bilda en graviditet. Det fungerar enkelt beskrivet såhär: Om man får ut exempelvis 10 ägg, brukar ca 6-7 av dessa bli befruktade. Eftersom vart femte befruktat ägg kan bilda en graviditet, är det sålunda normalt inte mer än 1-2 av dessa ägg som har den egenskapen. Om man odlar i två dagar, har man ofta 2-4 ägg som ser tämligen lika ut. Om man däremot fortsätter odlingen i sammanlagt fem dagar, kommer de 1-2 embryona som kan bilda en graviditet att skilja ut sig från de andra genom att de fortsätter att tillväxa (till så kallade blastocyster). De övriga – som alltså ändå inte har förmågan att bilda en graviditet – stannar upp och slutar dela sig.Så nu hoppas vi att åtminstone 1 av våra 6 embryon klarar sig till blastocyst stadiet.
I går var det äggplock.
Det gjorde ont som bara den. Kan inte begripa vad skillnaden skulle vara om det inte är så att jag fick mindre morfin eller lokalbedövning (vilket sköterskan påstod att jag fick lika som tidigare). Hon påstår att min dagsform avgör.
Men det tror jag inte. Förra gången var jag helt utslagen, reagerade inte när dom pratade med mig, hade knappt någon smärta och sov i 1½ timme efteråt. Denna gången grät jag under stor del av plocket, låg stel som en pinne och krampade för det gjorde så himla ont och var helt med i huvudet och jag var pigg o vaken direkt efteråt. Sån skillnad kan det inte bli beroende på min dagsform.
Det som var skönt var att jag hade nog för första gången inte blivit överstimulerad, så jag har mått toppenbra efteråt. Jag har inte vetat om det tidigare att jag har varit överstimulerad, men det är en enorm skillnad. Idag har jag varit ute och gått 2 km. Det skulle jag aldrig ha klarat någon av dom andra gångerna. Känner mig hur bra som helst. Något öm i magen, men det är hur lindrigt som helst.
Dom fick ut 14 blåsor som var rätt storlek och i dem hittade dom totalt 8 ägg. Jisses vilken skillnad. Förut har det varit 25-30 blåsor och bara 5 ägg. Så detta var en klar förbättring. Jag har ju även mått mycket bättre under stimuleringen, mindre humörsvängningar.
Nu får vi se om dom ringer i morgon och säger att det blir insättning på måndag istället eller om det blir i morgon.
Hur som helst så hoppas jag att vi får tillbaka ett toppenfint embryo snart.
Alla värden har varit bra. Ultraljudet var bra. c:a 15 blåsor på vardera sida.
Först ville Dr Sol boka in mig på äggplock idag (tisdag) och då frågade jag sen om det skulle bli en blastocystodling och då visade det sig att han hade glömt bort att vi skulle prova det nu (???), men så då fick jag gå och ta ett nytt blodprov för att se om han tordes skjuta på äggplocket tills i morgon. Jag fick sänka dosen med menopur till 112,5iE för att inte bli överstimulerad. Men nu blir det plock i morgon och sen så får vi hoppas att där är tillräckligt många embryon för att göra en långtidsodling.
Så det blir återförande (förhoppningsvis) på antingen fredag(vid kort odling) eller måndag (vid lång odling).
Håller nu tummarna för en långtidsodling och att det går få fram ett litet embryo som vill bo i mig ett tag.
Kan säga att jag inte ser fram emot morgondagen. Jag är inte nervös eller någonting, men det känns drygt. Jobbigt, tråkigt, irriterande... drygt...
Vi vet ju vad som väntar.
Men det blir skönt sen när plocket är över. Även om väntan efter det är outhärdlig så är vi då på väg igen.
Håll tummarna nu!
Idag börjas det igen. Cirkus IVF.
Det är med mycket blandade känslor. Känns otroligt jobbigt med alla hormoner, all väntan, allt hopp och all förtvivlan. Men samtidigt så känns det spännande att få försöka igen. Hoppas och hålla tummarna.
Jag har börjat spraya suprecur idag på morgonen.
och det är dag 4 (av 10) med provera.
Sen så är jag bokad på VUL och blodprov den 30 april. Så då får vi se vad som händer.
Nu får vi verkligen hoppas att vi inte kommer behöva stega upp denna tradiga rubrik något mer. Vill inte ha en inför försök 5.
Ny omgång.. Nya tag. Samma mål..
Dr. Sol ringde i går kväll. (kan inte fatta att han jobbar till kl 20.00 på kvällen då han ringde)
Vi hade fått börja på denna menscykel om vi hade velat, men vi hade beslutat om att vänta en cykel till.
Så i kväll börjar jag stimulera fram denna mensen så vi får börja vänta på nästa då det blir samma visa igen.. Menopur 150ie.
Jag frågade honom om dom gör någon skillnad denna gången mot för förra gången. Och han sade att han hoppas på att det blir fler befruktade ägg så att dom kan göra en blastocystodling (embryon odlas till dag 5). Detta görs för att embryologerna lättare ska se vilka embryon som har störst chans att utvecklas till en graviditet. Men det måste dock vara minst 5 befruktade ägg för att dom ska göra en blastocystodling.
Sen så nämnde han något om att jag kanske skulle få börja ta Trombyl också, men då jag läser på FASS så är det en hjärtmedicin och det känns väl kanske som att jag har hört fel då. Han har då inte skrivit ut något recept på detta ännu. Men det är ju bra länge kvar innan jag ska ta dem (om jag förstod det rätt, så blir det efter ET)
Jag frågade även om man kunde göra något för att få upp antalet spermier hos gubben. Så han rekommenderade Vitamin C, Vitamin E, Zink, Magnesium och Folsyra. Så folsyran ska han norpa ur min burk med folsyra, sen så köpte jag en burk med Mitt Val Man från apoteket, vilken innehöll det övriga.
Känns lite motigt att börja med hormoner igen (dock om typ 10+2+16+4 dagar) Nog för att progesteronet jag börjar med i kväll också är hormoner, men ingenting jag reagerar nämnvärt på.
Så nu väntar vi igen.. 10 dagar progesteron, 2-4 dagars väntan på mens. 16 dagars väntan till nästa progesteronkur, 4 dagar tills jag får börja med suprecuren, 21-27 dagar tills jag är nedreglerad, 10-14 dagar innan äggen är mogna, 2 dagar till äggplock, 2-5 dagar till återförandet, 14-21 dagar innan besked..
Nä, det blev tyvärr ingenting denna gången heller.
Känns superjobbigt. Har mest varit arg nu över att det inte fungerar någon gång.
Hur ska vi orka dra igång en ny behandling. Ska det verkligen vara så att livet bara ska handla om behandlingar och hormoner och väntan på mensen, väntan på rätt värden, väntan på plocket, väntan på insättning, väntan på testdag, väntan på mensen....
Försöker att tänka mig ett liv utan barn, men det går inte, bryter bara ihop. Försöker tänka mig adoption, men det känns inte heller rätt.
Urs.. är bara så leds och ledsen...
Idag fick vi ett litet guldägg inplanterat i livmodern.
Nu gäller det att hålla ordning där inne så att det gossar in sig och vill stanna 9 månader.
Själva återförandet är en snabb procedur. Tror vi var där 25 min totalt (förutom väntetiden)
Men det är inte bekvämt det heller. Den där eländiga metallgrejen dom har för att öppna slidan är ju skapad på 1500-talet och aldrig utvecklad sedan dess. Kan inte begripa att det inte ska gå ha något mer anpassat för ändamålet.
Det var iaf 4 ägg som hade varit befruktningsdugliga och blivit befruktade. Dock så hade det ena delat sig alldeles för fort så det fick dom kassera. Så vi fick 2 ägg i frysen och 1 inplanterat.
Det känns riktigt bra att denna medicinen har fungerat bättre.
Embryologen sa att alla 3 äggen var SUPERfina. Mycket bättre än det som var förra gången. Så nu håller vi tummarna att det blir en liten bäbis av detta.
Frågade idag hur stort embryot var idag och fick veta att det är hela 1/10 mm stort. =)
Känner mig riktigt glad att vi fick ett inplanterat idag, och att det blev 2 till frysen. Känns som ett framsteg. Så nu håller vi tummarna att det visar positivt på stickan om 21 dagar...
Nu var det äntligen gjort igen.. Det ångestframkallande äggplocket.
Denna gången var det en ny läkare från göteborg som gjorde plocket. Dr. Ida ??
Så jag var noga med att tala om innan att det har varit fruktansvärt jobbigt vid tidigare plock och att jag vill ha massor med bedövning. (vilket hon då påpekade att det är upp till sköterskan att ordna med bedövning)
Med i rummet fanns även en student eller atp läkare eller vad hon nu var, kommer inte ihåg så noga för jag gick in i någon form av lock down mode. Men till min stora förvåning så gick det superbra denna gången. Jag kände absolut ingenting på högra sidan och på vänstra sidan gjorde det bara ont några få gånger mot slutet då hon skulle ta äggblåsorna som var riktigt lång upp/bak. Då sade min kära make till mig att jag skulle vara lugn och andas lugnt och då råkade jag tydligen säga till honom "ta fram din pung så ska jag bita i en kula så ska vi se om du är lugn då"
Vilket tydligen resulterade i att sköterskorna höll på dö av skratt. Minns själv knappt detta för jag var så drogad av morfin så jag somnade tydligen även då hon var klar.
Efter ÄP så sade även läkaren att om det blir få ägg befruktade så kommer dom att sätta in 2 st befruktade ägg vid återföringen, för det finns ingen anledning att frysa ner om det är få befruktade, för alla klarar inte upptiningen och då gör det större nytta att det är två ägg som sätts in som har möjlighet att fästa. Och så funderade hon om vi skulle vara OK med risken/möjligheten att få tvillingar. Vilket jag var rätt snabb på tala om att vi pratar bara möjlighet i så fall. Så nu håller vi tummarna för att åtminstone 1 ägg blir befruktat, men gärna fler.
Sen så sov jag en stund inne på rummet innan jag kvicknade till och åt en macka, för att därefter somna om igen.
Vid 12 fick vi åka hem. Så det hela var rätt så snabbt avklarat.
Väl hemma så somnade vi igen båda två på sängen och sov i några timmar.
I natt har jag också sovit massor.. typ 14 timmar =)
Så nu går jag mest och är supernervös för att dom ska ringa och säga att inget ägg har blivit befruktat så det blir ingen återföring.
Nu är det dags igen.
I morgon blir det ett nytt äggplock.
Nu har jag sprayat med suprecur sedan 16 dec. Vi fick spraya en vecka längre än planerat, för jag var inte tillräckligt nedreglerad, men efter 4 veckor på suprecur hade jag ett östradiolvärde på 41. (det ska ligga under 100) Så det var tydligen väldigt bra.
Sprutade sedan med menopur från 18 januari till 27 januari. 28 Januari tog jag ovitrellesprutan och idag är jag medicinfri för första gången sen 12 dec. =)
Men det blir ny medicin redan på tisdag (förutsatt att det finns ägg och att dom har blivit befruktade)
Känner mig rätt så osäker denna gången på att det ska öht finnas några ägg, med tanken på att menopuren ska ge färre ägg, men bättre kvalitet. Förra gången hade vi 4 ägg, varav 1 blev befruktat. Hur ska det då vara om det är färre?
På ultraljudet i torsdags så mätte han bara 3 blåsor. Vilket jag tyckte kändes lite lite, då han brukar mäta minst 10 st.
Så det är väl bara att hoppas att dom är superfina istället för många.
Känner lite ångest inför utplocket, ser verkligen inte fram emot smärtan.
Känner mig rätt så ynkligt hoppfull.
Känner mig väldigt mycket nervös över om det finns något ägg alls där inne.
känner mig minst lika nervös över att inget ska bli befruktat.
Gillar inte nya mediciner, då man inte vet om dom fungerar eller inte. Men det får vi snart svar på.
