måndag 16 december 2013
onsdag 11 december 2013
Upp och ner
Jaha nu då?
Pratade med Dr. Sol för några dagar sedan. Han hade läst igenom våran journal innan han ringde och beklagade missfallet. Han tyckte ändå att det var väldigt positivt att det hade tagit. Nu har vi dom 3 senaste försöken blivit gravid, dock så har det ju resulterat i att vi nu haft 3 missfall också. Men han tyckte att det var riktigt bra att jag blev gravid med frys-försöket då vi haft så svårt tidigare att bli gravid och det inte brukar vara så lätt med frys-försöken. (ok, så alltså menar han att det inte var så bra chans med fryset ändå???) jaja..
Men han sa att nu när vi haft 3 missfall så får vi om vi vill genomgå en missfallsutredning. Det innebär att dom tar en hel massa olika blodprover på kvinnan och sen gör dom en kromosomutredning på både kvinnan och mannen. (man kan tydligen ha kromosomfel och ändå vara helt frisk.) Det skulle i så fall kunna vara så att könskromosomerna sitter på fel ställe, så när dom smälter ihop till ett ägg så kan det vara en kromosom för lite eller för mycket och det är det dom ska kolla upp. Så han skickar en remiss till kvinnokliniken för att vi ska få göra detta. Så det blir inget mer ivf förrän den utredningen är klar.
Men vad vill vi göra då?
Jag tror egentligen mest att det är jag som velar. Humör och känslor åker bergochdalbana hela tiden. Ska vi göra mera IVF, ska vi adoptera, eller bli fosterföräldrar igen?
Mera IVF. Ja, det vore ju det absolut mest underbara om vi fick biologiskt barn. Men det är så himla jobbigt med behandlingar och hormoner och viktuppgång och sängliggande och kramper och allt. Sen så är det inte tvärbilligt och inga garantier någonstans.
Adoptera. Ja det är ju absolut inte billigt. Sen iom att vi inte står i någon adoptionskö ännu så är det supermycket väntetid. I dom flesta fallen upp mot 4-5 år bort. Känns inte som det är så uppmuntrande faktist. Ska man adoptera från östeuropeiska länder så har dom bara barn med special needs. Det kan vara allt från gomspalt, astma och något litet yttre fel ända till hiv, hjärtfel eller annat. Ok, gomspalt eller så, men dom här tyngre bitarna tror jag inte att jag skulle orka med, tyvärr. Men så finns där ju även Kenya som jag har snöat in mig på. Där är det bara 5 månaders väntetid (från det att utredningen i sverige är klar) Dock så är krukset där att man måste bo i Kenya i 7-10 månader. För den kenyanska regeringen kräver att man bor i landet tills hela adoptionsprocessen är klar. Detta tycker jag skulle vara helt fantastiskt. Det är få saker som jag längtar tillbaka till så mycket som jag längtar tillbaka till afrika. Så för mig skulle detta vara helt optimalt. Båda får vara med barnet dom första c:a 8 månaderna och jag får åka tillbaka till afrika.
Men hur löser man det praktist och ekonomiskt. Man måste ju pausa hela livet här hemma då. Tjänstledig, hyra ut huset, ställa av bilen, vem ska ta hand om djuren, samt hur ska man ha råd att leva och bo i Kenya i 10 månader utan inkomst sånär som på föräldrapenning?
Fosterfamilj. Ja, det är ju väldigt givande. Men då ska man slåss med dom *massa fula ord* sociala. Har tyvärr inte mycket gott att säga om dom sen tidigare erfarenhet som jag absolut inte ska gå in på. Sen så är det ju alltid så att man kan ha ett barn hos sig som när som helst kan bli förflyttad, eller välja att flytta till annan familj, eller föräldrar som får tillbaka sina barn och det är så jobbigt när dom måste flytta och man har ingenting att säga till om. Ska man vara fosterfamilj till barn som är kortare tider så tror jag det är bra om man har egna barn som alltid stannar.
Det är helt enkelt en karusell i huvet. För och nackdelar med allt. Men med både ivf och adoption så är ekonomin ett stort problem.
Nä bara hoppas att trissvinsten infinner sig snart. Eller en avlägsen gammelfarbror eller nått som emigrerat till USA och tjänat ihop miljonerna och vi är enda arvingarna. Vet inte vilket som känns mest troligt....
Pratade med Dr. Sol för några dagar sedan. Han hade läst igenom våran journal innan han ringde och beklagade missfallet. Han tyckte ändå att det var väldigt positivt att det hade tagit. Nu har vi dom 3 senaste försöken blivit gravid, dock så har det ju resulterat i att vi nu haft 3 missfall också. Men han tyckte att det var riktigt bra att jag blev gravid med frys-försöket då vi haft så svårt tidigare att bli gravid och det inte brukar vara så lätt med frys-försöken. (ok, så alltså menar han att det inte var så bra chans med fryset ändå???) jaja..
Men han sa att nu när vi haft 3 missfall så får vi om vi vill genomgå en missfallsutredning. Det innebär att dom tar en hel massa olika blodprover på kvinnan och sen gör dom en kromosomutredning på både kvinnan och mannen. (man kan tydligen ha kromosomfel och ändå vara helt frisk.) Det skulle i så fall kunna vara så att könskromosomerna sitter på fel ställe, så när dom smälter ihop till ett ägg så kan det vara en kromosom för lite eller för mycket och det är det dom ska kolla upp. Så han skickar en remiss till kvinnokliniken för att vi ska få göra detta. Så det blir inget mer ivf förrän den utredningen är klar.
Men vad vill vi göra då?
Jag tror egentligen mest att det är jag som velar. Humör och känslor åker bergochdalbana hela tiden. Ska vi göra mera IVF, ska vi adoptera, eller bli fosterföräldrar igen?
Mera IVF. Ja, det vore ju det absolut mest underbara om vi fick biologiskt barn. Men det är så himla jobbigt med behandlingar och hormoner och viktuppgång och sängliggande och kramper och allt. Sen så är det inte tvärbilligt och inga garantier någonstans.
Adoptera. Ja det är ju absolut inte billigt. Sen iom att vi inte står i någon adoptionskö ännu så är det supermycket väntetid. I dom flesta fallen upp mot 4-5 år bort. Känns inte som det är så uppmuntrande faktist. Ska man adoptera från östeuropeiska länder så har dom bara barn med special needs. Det kan vara allt från gomspalt, astma och något litet yttre fel ända till hiv, hjärtfel eller annat. Ok, gomspalt eller så, men dom här tyngre bitarna tror jag inte att jag skulle orka med, tyvärr. Men så finns där ju även Kenya som jag har snöat in mig på. Där är det bara 5 månaders väntetid (från det att utredningen i sverige är klar) Dock så är krukset där att man måste bo i Kenya i 7-10 månader. För den kenyanska regeringen kräver att man bor i landet tills hela adoptionsprocessen är klar. Detta tycker jag skulle vara helt fantastiskt. Det är få saker som jag längtar tillbaka till så mycket som jag längtar tillbaka till afrika. Så för mig skulle detta vara helt optimalt. Båda får vara med barnet dom första c:a 8 månaderna och jag får åka tillbaka till afrika.
Men hur löser man det praktist och ekonomiskt. Man måste ju pausa hela livet här hemma då. Tjänstledig, hyra ut huset, ställa av bilen, vem ska ta hand om djuren, samt hur ska man ha råd att leva och bo i Kenya i 10 månader utan inkomst sånär som på föräldrapenning?
Fosterfamilj. Ja, det är ju väldigt givande. Men då ska man slåss med dom *massa fula ord* sociala. Har tyvärr inte mycket gott att säga om dom sen tidigare erfarenhet som jag absolut inte ska gå in på. Sen så är det ju alltid så att man kan ha ett barn hos sig som när som helst kan bli förflyttad, eller välja att flytta till annan familj, eller föräldrar som får tillbaka sina barn och det är så jobbigt när dom måste flytta och man har ingenting att säga till om. Ska man vara fosterfamilj till barn som är kortare tider så tror jag det är bra om man har egna barn som alltid stannar.
Det är helt enkelt en karusell i huvet. För och nackdelar med allt. Men med både ivf och adoption så är ekonomin ett stort problem.
Nä bara hoppas att trissvinsten infinner sig snart. Eller en avlägsen gammelfarbror eller nått som emigrerat till USA och tjänat ihop miljonerna och vi är enda arvingarna. Vet inte vilket som känns mest troligt....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
